Jag heter Lisbeth
Jag växte upp med en utvecklingsstörd mamma och två småsystrar. Trots svårast möjliga utgångsläge lyckades jag skapa mig ett bra liv.
Hur blir vi barn synliga för er som möter oss i ert arbete? Jag tror att om ni vågar se på oss barn som om vi vore era egna barn, blir mer synliga. Jag önskar så att någon under min barndom hade vågat titta på mig som jag varit deras egen, älskade lilla dotter. Men det var ingen som verkligen såg oss barn. Min mamma tog all plats, hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Vi blev osynliga och socialen hade inga redskap att göra oss synliga. Det hade varit bättre för mig om jag blivit omhändertagen. Det är smärtsamt att tänka tanken att det faktiskt var möjligt att se hur illa vi for. Vi tror så mycket på den biologiska familjen att vi glömmer barnet. Men blod är inte tjockare än vatten, det är kärleken som förenar oss. Det är bättre att längta efter sin mamma och pappa än att längta efter sin förlorade barndom.
Idag idag har jag ett gott liv, idag är jag bosatt med make två barn och hund i Alingsås. Men vägen hit har varit lång
Jag växte upp på det glada 70 talet.
Jag växte upp under det glada 70 talet, jag var ett barn av välfärden. Men jag fick aldrig möjligheter att ta del av välfärden. Det fanns nästintill ingen som såg mig och mina två småsystrar. Eftersom man var så rädd att kränka vår utvecklingsstörda mamma blev vi lämnade ensamma med henne. För mig blev barndomen en transportsträcka in i mitt vuxna liv. Ett vuxenliv som överskuggades av mina rädslor. Låt
mig ta er med hem till min lägenhet i förorten, ni ska få kika in i mitt nyckelhål, stå utanför min stängda dörr utan att någon vet att ni står där. Nattens mörker har sänkt sig över förorten. Jag ligger i min säng, det värker i halsen och hostan vill komma ut. Men det får den inte, jag får inte väcka mamma. Så jag kör mitt lilla ansikte ner i den smutsiga och illa luktande kudden. När den första hostattacken rivit hårt i mitt lilla bröst, lyssnar jag ut i mörkret. Skönt mamma vaknade inte, inte denna gång i alla fall. Så nästa hostattack, den är högre och längre och nu hör jag att mamma har vaknat. Hon vänder sig om i sin säng, då rör sig min säng också. Hon väser till mig att jag ska sluta hosta. Jag tycker ansiktet ner i kunden så hårt så att jag nästan inte kan andas. Jag kan känna mitt hjärtas slag, jag är rädd. Så sätter mamma sig upp i sin säng. Nu vrålar hon till mig, “Sluta hosta ungjävul! Jag kan ju för fan inte sova när du hostar, fattar du inte det, din jävla unge?”
Jag har jätteont i halsen, mer hosta blir det och nu far min mamma upp ur sin säng fram till min säng. Hon böjer sig ner över mig och så börjar hon slå med knytnävarna där hon träffar samtidigt som hon skriker “Är du glad nu din jävla unge att du väckt din mamma? Fattar du inte att jag måste få sova? Ska det vara så jävla svårt att få in det i ditt lilla tomma huvud! Nu slutar du hosta innan jag slår ihjäl dig fattar du?”
Jag ligger stilla, så lämnar mamma sovrummet hon går ut i köket och sätter sig och röker. Jag tassar tyst in i badrummet, dricker vatten ur kranen. Sedan sätter jag mig ner på det kalla golvet, stannar kvar där inne resten av natten så att mamma inte ska bli störd så att min mamma ska få sova. Jag är dum som väcker henne, jag är dum som inte kan sluta hosta. Att vara sjuk är en lång mardröm. Jag är rädd att bli sjuk.Idag är jag vuxen, idag är jag tvåbarnsmamma, idag har jag ett gott liv, men vägen hit har varit lång. Jag fick växa upp med min utvecklingsstörda mamma och jag fick betala ett högt pris för att min mamma skulle få vara mamma. Hur blir vi barn synliga för er som möter oss i ert arbete? Jag tror att om ni vågar se på oss barn som om vi vore era egna barn. Då tror jag att vi barn blir mer synliga. Jag önskar att någon under min barndom hade vågat titta på mig som jag varit deras eget, älskade lilla barn.Men det var ingen som verkligen såg oss barn. Min mamma tog all plats, hennes behov var så stora att de skymde oss barn och våra behov. Vi blev osynliga och socialen hade inga redskap att göra oss synliga.Det hade varit bättre för mig om jag blivit omhändertagen. Det är smärtsamt att tänka tanken att det faktiskt var möjligt att se hur illa vi for, men att ingen ändå förmådde se. Vi tror så mycket på den biologiska familjen att vi glömmer barnet. Men blod är inte tjockare än vatten, det är kärleken som förenar oss. Det är bättre att längta efter sin mamma och pappa än att längta efter sin förlorade barndom. Som barn var jag min mammas bästa väninna, som tonåring var jag fortfarande mammas bästa väninna. Men som tjugoåring klippte jag med henne och då fanns det inget band kvar, bara ett hat som jag inte kunde hantera. Det var ytterligare en skada att ta itu med.
Till alla er som läser detta. Jag hoppas ni kan bevara en del av mig i era hjärtan, så att ni verkligen vågar se och göra något när ni ser ett barn som far illa. På så vis kan fler barn få en någorlunda god uppväxt. Och till alla er som vågar se: Ni är räddande änglar, det är ni som gör att de utsatta barnen orkar vidare. Våga se med barnens ögon.
Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009
Lisbeth Pipping får Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009
- Det här kom oväntat. Eftersom jag jobbar mycket ensam är det en stor uppmuntran för mig och samtidigt en bekräftelse på att det jag gör sätter spår, säger Lisbeth Pipping efter beskedet om att hon fått Stiftelsen Allmänna Barnhusets Stora Pris 2009 på 150 000 kronor. Motiveringen är att hon sprider kännedom om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.
- Lisbeth har en enastående förmåga att sprida insikt i hur det är att växa upp i en familj där föräldraförmågan sviktar. En kunskap som kan ge oss professionella ytterligare verktyg i mötet med de berörda flickorna och pojkarna och som gör att de orkar vidare. Oförtrutet uppmanar hon oss alla att våga se och våga fråga, summerar barnhusets chef Bodil Långberg
Ett viktigt vittnesmål om samhället
Lisbeth Pippings bok om sin uppväxt, hennes envisa fördragshållande som lämnar få oberörda och hennes kamp mot mobbning har lyft hennes barndomsproblematik till ett viktigt vittnesmål om samhället. I backspegeln ser hon att en familjehemsplacering skulle ha räddad henne från en barndom som gick förlorad. En tröst var dock att hon under flera år fick ett andningshål hos sina sommarföräldrar och som det kompetenta maskrosbarn hon var tog hon till sig den erfarenheten fullt ut.
Vill verka för att ge en positiv bild av familjehemmen
- Jag använda en hel del av prispengarna till att verka för en positiv bild av våra familjehem, kanske genom en film eller utställning. En fråga som jag brinner för är att ge familjehemmen starka resurser, då ger vi också barn en ny livschans. De flesta familjehem är fantastiska och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, påminner Lisbeth Pipping.
En barndom motsatsen till lycklig
Lisbeth Pippings barndom var raka motsatsen till lycklig. Sin mamma beskriver hon som en person med en femårings känsloliv, ett nyckfullt och tämligen våldsamt humör kombinerat med en oförmåga till empati och förståelse för vad Lisbeth och hennes två systrar behövde av omvårdnad och kärlek. Pappan var alkoholist och lämnade familjen när dottern var sex år. Trots att det fanns en dokumenterad kunskap om vad som hände i hemmet ingrep inte någon till barnens skydd. “Socialen ansåg att min mamma inte kunde hantera en tvättmaskin. Däremot ansågs hon kunna ta hand om oss barn”, har Lisbeth Pipping sammanfattat sveket. Fortfarande tycker hon att myndigheterna har en för naiv och godtrogen syn på utvecklingsstörda som föräldrar.
Enbart välvilja räcker aldrig
Det var insikten om att ingen gjorde någonting trots att alla ville väl, som fick Lisbeth Pipping att ta steget att offentligt berätta om sitt liv. Hon betonar att omgivningens välvilja i sig aldrig kan vara tillräcklig, det krävs alltid ett mod som kommer ur den egna erfarenheten om det ska bli någon förändring. Detta civilkurage är något som hon tycker att vi har alldeles för lite av i vårt land.
Mobbing en vuxenfråga
- Vi är till exempel för flata när vi pratar om mobbning. Mobbare tar livet ifrån sina offer och tvingas sedan många gånger bära på ett livslångt dåligt samvete. Men mobbningen är en vuxenfråga och något som händer när vuxna inte klarar av att förklara vad som är rätt och fel, understryker Lisbeth Pipping, som under många år kallades för “Lösset” i skolan därför att hon kom från ett smutsigt och vanskött hem.
Ingela Thalén en stor inspiration
- Barnhusets syrelseordförande Ingela Thalén har varit en stor inspiration till att jag fortsätter som jag gör. Som socialminister fick hon mig att känna att man faktiskt kan påverka genom att våga berätta. Men då måste man vara färdig med sin historia och ha ett bra liv. Först då kan man ta till sig alla nyanser istället för att tycka synd som sig själv, slutar Lisbeth Pipping.
Boka en föreläsning
När jag är sex år blir jag ensamstående trebarns mamma. Min barndom tog slut när min pappa som var alkoholist valde flaskan istället för mig och mina systrar, följ med mig på en resa in i mitt barndoms land.
Boka utbildning
Köp min bok
Min självbiografi Kärlek och stålull är en bok om en mycket svår barndom, men jag vill även förmedla hopp och optimism. För trots svåraste möjliga utgångsläge går der att skapa sig ett gott liv.
Vill du ha en signerad bok Beställ boken här.
Du kan också köpa boken direkt från Förlagshuset Gothia
Nu endast 159 kr + porto